torsdag 9 oktober 2014

-Naknare än så här får ni aldrig se mig!

Hit men inte längre. Naknare än så här ställer jag mig inte framför er.
Vem som sköter knapparna är en hemlighet jag tar med mig i graven.
Ibland blir jag ordentligt less på Second Life och dess invånare.
Inte bara en gång utan många gånger har jag blivit ordentligt less och funderat på att skita i allt ihop.

Avregistrera Vanadis och överlåta bloggen till andra.
Jag började i Second Life vid värsta tänkbara tillfälle.
Det var "fullt krig" i det nordiska lägret.
Alla mot alla.
Nya misstänkliggjordes konsekvent för att vara altar till än den ene än den andre.
De flesta lugnade ner sig efter ett tag men vissa var så uppfyllda av hat och misstänksamhet att de än idag ser altar överallt.
Värst blev det på danskvällar när vissa druckit sig modiga och kunde ägna timmar åt att i chatten spy ur sig de mest fantastiska anklagelser emot mig.
Därför går jag inte ut på danskvällar längre.
Går jag ut i något liv är det för att ha roligt inte för att ta emot skitprat i floder.
Däremot umgås jag gärna med trevliga människor under andra former i Second Life.
Grundbulten i Philips tanke med Second Life är att du ska vara anonym. Second lajfarna ska lära känna varandra genom våra avatarer.
Det är också grundbulten i Yttrandefrihetsgrundlagen. Röjande av identitet är straffbart.
En bra lag. Många, särskilt kvinnor lever idag under skyddad identitet av ett eller annat skäl.
Det skulle mycket väl kunna gälla mig också. Jag skulle kunna haft en kille som efter uppbrottet hotar att slå ihjäl mig. Det händer var fjärde vecka i Sverige att en kvinna slås ihjäl av någon de har eller har haft en nära relation med.
Jag skulle kunna skrivit i mitt vardagsliv om nazister och eller MC-gäng som hotar mig efter publiceringen.
-Någon våldsbenägen pojkvän har jag inte haft men jag har skrivit om nazister, mc-gäng och övriga skurkar.
-De har sällan gillat det jag skrivit utan kommit med mer eller mindre förtäckta hot efter publiceringen.
Ni som kan tänka inser säkert att jag har anledning att vara anonym i Second Life.
Jag har varit här i mer än fyra och ett halvt år så alla borde insett vid det här laget att jag inte vill eller har gjort någon illa. Tvärtom har jag försökt behandla alla på samma sätt och samma respekt som ni behandlat mig.
Jag har aldrig försökt röja någons identitet därför att jag inte vill veta.
De som självmant, t.ex. på Facebook avslöjat sitt första liv har jag fått en annan inre bild av än jag hade innan jag visste. Ibland har det varit svårt att kombinera dessa båda inre bilder.
Varför kan inte ni alla behandla mig på samma sätt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar