fredag 4 oktober 2013

-Därför älskar vi skräck, blod och död!

Möta en människoätande tvåhövdad jätteorm i det okända mörkret..
Nedärvt i vårt DNA ligger farosignalerna om det farliga mörkret.
Blodet flyter i strida strömmar, zoombies med pumpahuvuden smyger runt i våra trädgårdar och bara väntar att få mörda oss. Förklädda män i svarta kåpor med vita ansiktsmasker tränger sig in i våra hem och styckar vår familj inför dina ögon innan de skär ut dem ur ditt ansikte. Bakbinder dina händer. Blind och oförmögen att röra dig känner du hur någon gör ett litet snitt i din pulsåder. Du känner hur livet droppar bort i takt med att du sakta sakta töms på blod.
Halloweenmånaden är här. Överallt speciellt i den anglosaxiska världen möter vi skräcken med stort skräck.
-Varför gillar vi sådant?
-Varför skrämmer det oss?
Trots att vi medvetet ser hur överdrivet och egentligen hur ganska fånigt det är så kan vi inte låta bli att känna skräck. I större eller mindre grad.
Nu har bl.a en dansk forskare Mathias Clasen undersökt detta. Även om både Freud och Darwin har närmat sig ämnet tidigare.
-Förmågan att bli rädd ligger helt enkelt i vårt DNA.
När våra tidigaste förfäder levde på Afrikas savanner var rädslan en skyddsmekanism. För dem var det livsviktigt att de var förberedda på eventuella attacker från rovdjur och skadedjur. De var tvungna att träna sina reaktioner i stressade situationer, och denna önskan blev lagrad i deras DNA – samma DNA som vi har. När vi tittar på en skräckfilm uppfyller vi denna önskan.
-Vi tränar våra terrorberedskap, säger Mathias Clasen, Institutionen för Estetik och Kommunikation vid Aarhus universitet.
Att bli äcklad av ruttet och sjukdomsskapande kött var en säkerhetsreflexmekanism och man var tvungen att frukta vasstandade djur om man inte ville bli uppäten. Denna rädsla har sedan blivit en del av vårt genetiska material och det är därför vi nu rädda för vampyrer med spetsiga tänder och ruttna zombier, enligt Clasens teori. När vi tittar på en skräckfilm eller läser en skrämmande bok agerar vi alltså ut denna önskan att utöva terrorberedskap.
-Det är faktiskt precis som med andra däggdjursungar som slåss för nöjes skull eftersom det har evolutionär betydelse senare i livet när de kommer att behöva kämpa för att överleva. Vi använder fiktion som en ”känslomässig simulator” för att bredda vår horisont. Skräck och fiktion tränar våra reaktioner på vad som är fruktansvärt och skrämmande, säger Clasen.
Döden håller oss i ett järngrepp.
Symboliserar vår skräck för att inte kunna fly från det farliga.
En livsnödvändighet nedärvd i vårt DNA sen urtiden sätts ur spel.
Det finns kulturella komponenter och han tar Exorcisten som exempel, att den gjordes vid en speciell tidpunkt när vissa specifika problem diskuterades i samhället. Filmen handlar indirekt om det generationsgap som fanns mellan föräldrar och deras barn i början av 1970-talet.
-Mamman tappar greppet om sin dotter, och det är en metafor för andra saker som inträffat i samhället. För att förstå detta behöver vi ha kunskap om den västerländska kulturen på 70-talet, säger han.
Om en dansk, en grönländare, en amerikan och en infödd från New Guinea tittade på Exorcisten så är det inte säkert att alla kulturella nyanser i mor-och- dotter-förhållandet skulle förstås. Men alla skulle bli uppskrämda av en liten flicka som ser läskig ut, snurrar sitt huvud 360 grader och spyr ut ärtsoppa. Det är inte kulturellt bestämt, utan biologiskt, hävdar han.
Skillnaden i graden av Halloweenfirande är ganska markant mellan den anglosaxiska världen, främst England och USA, och här i Norden. Vi saknar Zombies, och pumpamän i vår sagovärld. Hos oss är det troll, häxor, näcken m.fl som står för skräckbilderna. 
-Vi saknar även de faror som urtidsmänniskan stod inför men vår inneboende skräck är densamma. För att vi inte ska "koka över" och fly från allt behöver vi pytsa ut vår skräck i små doser. Se på skräckfilm är ett sätt. Skratta är ett annat. Skräck och skratt ligger mycket närmre varandra än man kan tro.
Samma mekanism får en del av oss att älska att se t.ex kungliga begravningar. En "ställföreträdande avliden" hjälper oss att pytsa ut vår sorg i hanterbara doser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar